Jessica på Ericastiftelsen: Ett krävande jobb kräver en generös jobbkultur

Ericastiftelsen har ett gott renommé bland många som arbetar med psykisk hälsa hos barn och unga. Den icke-vinstdrivande, politiskt och religiöst obundna stiftelsen har funnits sedan 1934. Redan från början var visionen att samla olika kompetenser kring barns och ungas utveckling och mående, något Jessica ser som en viktig del av arvet efter pionjären Hanna Bratt.

I dag möts behandling, utbildning och forskning i verksamheten. Kombinationen skapar en miljö där teoretisk kunskap hela tiden möter praktiskt arbete. För Jessica är det en miljö som både utmanar och utvecklar.

– Det är ett hus med väldigt mycket kunskap och erfarenhet. Jag känner mig som en länk i en lång kedja. Samtidigt står verksamheten aldrig stilla.

Jessica hade länge haft ögonen på stiftelsen. Hon hade gått kurser här och utbildat sig i flera av de metoder som används i verksamheten.

– Jag har alltid velat jobba här, men trodde inte riktigt att det var möjligt eftersom jag inte var legitimerad psykoterapeut. Sedan ringde en tidigare chef som hade börjat på Ericastiftelsen och frågade om jag var intresserad.

När Jessica började på Ericastiftelsen 2018 fick hon också möjlighet att slutföra sin psykoterapeututbildning inom ramen för arbetet.

I dag består Jessicas arbete framför allt av behandling, men också av utbildning och metodutveckling. I barnterapi är leken en del av behandlingen. Genom pyssel, lekar, samtal och andra uttryck kan barnet bearbeta erfarenheter, upptäcka mönster och egna styrkor.

– Folk kan se bekymrade ut när jag berättar vad jag jobbar med och fråga om jag tar med mig allt hem. Men jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb.

Det betyder inte att arbetet är enkelt. Att arbeta med barn innebär ett särskilt ansvar. Ärendena kan handla om svåra erfarenheter som våld, förlust och övergreppsproblematik. Behandlarna behöver vara uppmärksamma på om ett barn far illa och har anmälningsplikt. Varje enskilt möte kräver full närvaro.

– Det är ett mångfacetterat och intensivt arbete. Man behöver hela tiden vara uppmärksam på vad som händer, både hos den man träffar och hos en själv. 

När arbetet kräver mycket av den enskilda behandlaren blir stödet runt omkring desto viktigare.

För Jessica är samarbetet avgörande för att kunna göra jobbet bra över tid.

– Jag måste vara omgiven av kollegor som jag känner mig trygg med. När det är svårt behöver man kunna dela det, be om hjälp och säga ”jag vet inte”. Det är en del av vår professionalitet.

På Ericastiftelsen finns regelbunden extern handledning och varje vecka hålls behandlingskonferenser. Men stödet finns också i vardagen, i att kunna knacka på hos en kollega, ställa en fråga eller bara umgås över en fika.

Jessica återkommer till ordet ”kultivera”. Hon menar att en bra jobbkultur aldrig blir färdig. Den behöver skötas om.

– Vi behöver kultivera en generös stämning. Det är ett arbete som hela tiden pågår. Vi behöver också hålla nyfikenheten och lärandet levande. Eftersom vi behandlar, utbildar och forskar kan vi inte luta oss tillbaka.

För Jessica handlar långsiktighet också om livet utanför jobbet: jobbet får inte fylla allt. Medan en del kollegor gärna fortsätter med facklitteratur och poddar efter arbetsdagens slut väljer hon medvetet något helt annat.

– Jag vägrar, säger hon och skrattar. Jag behöver göra helt andra saker.

Musiken har länge varit en sådan motvikt. Jessica har sjungit och skrivit egen musik och sjunger idag i kör. Hon har också varit tjänstledig i perioder för att utforska sitt skapande och tycker om att resa och hämta inspiration från nya platser.

Till den som funderar på att arbeta inom samma område har Jessica ett råd: titta inte bara på arbetsuppgifterna, utan också på vilka förutsättningar arbetsplatsen ger dig att göra jobbet bra och hålla över tid.

– Ta reda på hur mycket ensamarbete jobbet innebär. Fråga om du får handledning och om det finns erfarna kollegor att lära av. Och fundera på vad du själv behöver för att må bra även utanför jobbet.